Søren Kierkegaards “Tre stadier” - om individens estetiska, etiska och religösa livshållning. Texten användes som inspiration till arbetet med UNDERVERKET 2010.
Text av Kristoffer Liljedhal, researcher DRIFT
För Sören Kierkegaard var självförverkling en process där den fullmogne individen har genomlevt tre stadier. Den fullt självförverkligade individen har gått från att leva i ett estetiskt förhållningssätt, genom ett etiskt, slutat i ett religiös förhållningssätt till livet.
För estetikern är njutningen, begäret, tillfredställelsen av sinnenas lustar livets essens och mening. Människan föds in i detta stadie. Den enkla estetikern tillfredställer omedelbart de impulser och begär som uppstår i henne: Mat, kläder, kvinnor, män, kärlek, skratt, hat och ilska upplevs, uttrycks och tillfredställs för stunden. Med tiden blir den omedelbara tillfredsställelsen för de flesta individer monoton och långtråkig. Den mer reflekterande estetikern lär sig därför att tämja sitt behov av omedlebarhet, för att genom studier och konnäsörskap få smak för fulländningen. Saft blir till vin, pussar till förförelsekonst och slagsmål blir filosofiska debatter. Genom att söka fulländningen drar den reflekterande estetikern ut på njutningen. Fulländningen har inget tak och genom att ständigt kunna förbättra sitt föremål för njutning är individen säkrad mot livets leda.
Men omvärldens nyck är aldrig fullt beräkneliga och i ett vågspel där njutning ska överväga obehag och tristess vänder sig många estetiker innåt. Genom att rikta begäret av fulländning mot sig själv faller större delar av njutningen inom individens egna kontroll. Njutningen för den reflekterande estetikern blir således ett personligt projekt: det egna livet ett konstverk som hon ständigt kan förbättra men samtigigt avnjuta som observatör av sig själv. För detta projekt har ett liv i melankoli många fördelar: 1 Tragedierna är mycket estetiska, 2 Lidande är oundvikligt i mänskligt liv. Att ha det tragiska perspektivet ger tröst genom att lidandet får mening genom dess estetiska skönhet. 3 Att omfamna lidandet ökar den lidandes oberoende och ger henne ett sätt att kontrollera sitt öde. Njutning står ofta utanför ens egen kontroll och är svårt att uppehålla, medan olycklighet verkar vara enklare att framkalla och kvarhålla. Genom att omfanmna lidandet vet man att man alltid har en känsla att avnjuta. 4 Det finn något heroiskt i att leva ett meningslöst lidande liv, lik Sisyphos.
Eftersom att estetikerns handlingsmönster huvusakligen följer jakten på njutning följer den ingen särskild konsekvens i längden. Hos estetikern går det därför inte att urskilja något som är essentiellt för just henne. Och estetikern ser sig själv snarare som en slags tom arena, en observatör av sitt eget liv och dess handlingar som förändras allt efter som situationen och impulsen för henne i nya riktningar. Det är just detta observatörspersketiv som är ett av estetikerns dilemman: Kierkegaard menade att estetikern alltid är skild från sin egen upplevelse av världen, just eftersom att hon söker fulländningen. Estetikerns måste nämligen ständigt ställa sig utanför sig själv och fråga: Njuter jag fulländat av denna situation eller kan den bli bättre? Estetikern, som mest av allt vill uppleva det fulländade, kan därför aldrig känna att hon verkligen (fulländat) upplever verkligheten.
Lösningen på detta problem, menar Kierkegaard, är att gå in i sin kropp och fullt ut ta ansvar för sina handlingar istället för att enbart observera dem. Den etiska individen har skapat den koherens i sina handlingar som den estetiska individen inte kunde tillåta sig. Den etiska individen erkänner att hennes handlingar har inverkan på andra individer och vill ta det ansvar som det innebär. Den etiska individen är således inte skiljd från verkligheten utan aktivt deltagande. Men detta liv är enligt Kierkegaard ett liv i lidande. För vilket handlingsutrymme finns kvar för den etiska individen när respekt inför den andre ständigt ska tas i beaktning? Hur kan man påverka en värld på glid om varje individs vilja och verklighetsuppfattning är okränkbar? Och hur kan etikern veta att hennes handlingar egentligen får önskade konsekvenser? Om den estetiska individen är en slav under Detet kan den etiska individen således sägas vara totalt kuvad under Överjaget.
För att skapa utrymme för Jaget, och för att finna hopp att hennes handlingar faktiskt gör gott, måste individen därför finna ett sätt att överskrida den etiska plikten inför sin nästa. Här introducerar Kierkegaard tron. Genom tron skapar individen ett utrymme där hon kan handla i tro att det gör gott i längden för något större, trotts att det går på tvärs med stundens etiska förpliktelser. Det är genom detta utrymme som individen enligt Kierkegaard blir fri att handla och förverkliga sig själv. Och genom tron har individen således trätt in i den slutgiltiga religiösa livshållningen. Men att tro är att inte att veta. Att tro innefattar alltid ett mått av tvivel. Och individen som tror, övervinner tvivlet och bevisar att hon verkligen tror genom handling.